Värdegrund modell SPSF
 
Publicerat 2007-09-30 (av Basti Naumann)

”Värdegrund” är ett av alla de modeord som produceras i en jämn ström. Modeord kan i början av sin levnad vara användbara och ha en tydlig innebörd, men förr eller senare blir de överanvända och missbrukade, och förvandlas till urvattnade floskler. Och så finns det modeord som redan från början är floskler utan innebörd. ”Värdegrund” är ett sådant ord.

Detta bekräftas när man betraktar den rapport som trojkan – SSF, FSR och SkytteUO – upprättat gällande det blivande ”Skyttesportförbundet”. Under rubriken ”Organisationens värdegrund” står det så här: 

Värdegrunden är de grundläggande värderingar som ska känneteckna hela organisationen, våra normer och handlingar. I det samlade skyttesverige vill vi kännetecknas av:

¨       Gemenskap
¨       Ansvar
¨       Rättvisa
¨       Demokrati
¨       Jämlikhet

Detta är en politiskt korrekt och till intet förpliktande vattvälling, ett skolexempel på begreppet floskel. Definitionen av en floskel är att dess motsats är orimlig, och att den därmed är onödig och meningslös. Prövar man detta på ovanstående ”värdegrund”, finner man följande: ”Skyttesportförbundet” anser det viktigt att framhålla, att organisationen inte ska vara ansvarslös, orättvis och odemokratisk, att medlemmarna inte ska hålla sig för sig själva, och att en åkeriägare inte ska anses vara förmer än en marknads­assistent. Tala om snömos.

Vi inom Svenska Pistolskytteförbundet har alltför länge låtit oss influeras av denna konvenans av utslätad politisk korrekthet, denna ängsliga önskan att aldrig stöta oss med någon. Våra vapen har varit på väg att bli ”tävlingsredskap”, och deras ursprungliga användnings­område har vi förträngt. Till helt nyligen fick vi inte skjuta mot ”människo­liknande figurer”, det vill säga Försvars­maktens målmateriel. Detta innebar i praktiken att vi tog avstånd från den svenska försvarsmakten, samtidigt som den var vår uppdrags­givare. Hade vi fortsatt på den vägen, hade vi snart inte fått skjuta med våra ”tävlingsredskap”, vi hade väl fått ägna oss åt att ”träff­generera”.

Vårt förbund har nu satt ner foten genom att ta bort förbudet att använda Försvars­maktens målmateriel, samtidigt som vi stärker banden med FM. Detta är en principiellt viktig markering. Vi rätar på ryggen, och står för våra värderingar. Våra åsikter och ställningstaganden ska grundas på våra egna normer, inte på vad andra anser att vi ska tycka.

Denna policy leder till att vi måste ta ställning till frågor som är omsorgsfullt insopade under mattan. Ett exempel: Av vilken anledning har vi tagit avstånd från praktiskt skytte? Jag ser inga godtagbara skäl till detta. Kanske finns det sådana skäl, men i så fall ska de upp på bordet. Det viktiga är att vi tar ställning själva, och inte låter andra göra det åt oss.

Vi bör ge begreppet ”värdegrund” en ny innebörd. Svenska Pistolskytteförbundets värdegrund ska vara att stå för våra åsikter och värderingar även när det inte är opportunt. Att stå rak i ryggen och inte flacka med blicken, det ger i längden mer respekt än att skrapa med foten, le inställsamt och strö floskler omkring sig.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Bonn-SM i sportskytte
 
Publicerat 2007-09-23 (av Basti Naumann)

En av våra läsare har förebrått mig för att jag angriper sportskyttets pistolgrenar, att jag skulle vara motståndare till sportskyttet som sådant. Detta är nog rekord i missförstånd. Min avsikt med kampanjen mot Svenska Sport­skytte­förbundets ledning är att skapa förutsättningar för att väcka liv i de internationella pistolgrenarna. Anledningen till att jag så hårt kritiserar dessa personer är att de håller på att totalt kväva aktiviteten inom pistolsportskyttet, vilket jag tycker är sorgligt.

Inom det nationella pistolskyttet är det ingen skam att komma bland de sista. Huvud­saken är att man gör sitt bästa, är noga med säkerheten, och inte minst att man har kul. Nationellt pistolskytte är, kort sagt, en folksport. Alla är välkomna.

Det lär finnas en och annan missledd sportskytt som ser ner på det nationella pistol­skyttet, och till exempel kallar vårt pistol-SM för ”bonn-SM”. Oss nationella skyttar gör det inte så mycket, men faktum är att dessa snobbar gör sportskyttet stor skada. Deras attityd kan få nationella skyttar att tveka inför att ta steget över till sportskyttet.

Men jag kan meddela att snobbarna inte är representativa. De är en utdöende art. Jag har skjutit en hel del sport i mina dagar, och resultatmässigt har jag hållit mig inom området mellan urdålig och halvbra. Luftpistol skjuter jag fortfarande emellanåt, och där är mina resultat rena katastrofen. Men ingen sportskytt har någonsin pekat finger åt mig. Jag har alltid känt mig välkommen. Det beror till stor del på att nästan alla pistolsportskyttar också är nationella pistolskyttar.

Därför kan jag med gott samvete rekommendera alla nationella pistolskyttar – även halvdåliga söndagsskyttar som sällan tävlar utanför den egna klubben – att någon gång pröva på de sportgrenar man kan utöva med en vanlig .22’a. Det är faktiskt ganska kul, även för den vars vita klisterlappar aldrig blir förstörda av ålder.

Om vi återigen ska få fram svenska sportskyttar av hög internationell klass, vilket vi hade under Ragnar Skanåkers glansdagar, då måste vi också ha en bredd. Bredden består till största delen av glada amatörer som skjuter halvtaskigt men har kul ändå. Men bredden är också den mylla i vilken blivande OS-medaljörer gror och växer. Och om vi ska få fram en bredd, då måste vi göra även sportskyttets pistolgrenar till en folksport. Och varför skulle inte det vara möjligt? Varför skulle inte sportskyttets pistol-SM kunna bli den myllrande, trivsamma folkfest som vårt ”bonn-SM” är?

Ragnar Skanåker har en dröm om att samordna dessa båda pistol-SM till en aldrig tidigare skådad skyttefestival. Och den drömmen tror jag på. Jag vägrar blankt att lyssna på alla ”det går inte, bafatt…”. Den dag viljan finns, då kommer det att vara lätt som en plätt att ro det projektet i land.

Och den dag denna dröm förverkligas, den dag vi får detta bonn-SM i sportskytte, då är OS-medaljerna inte långt borta

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Eftertankens kranka blekhet
 
Publicerat 2007-09-14

Då och då lyckas jag klämma in något litterärt citat i mina debattartiklar, för att få lite kulturell nivå på den här blaskan. Den här gången är det ur Shakespeares Hamlet, en av de mest kända raderna i ”att vara-monologen”: ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.”

Den som får mig att tänka på denna strof är FSR’s styrelseordförande John Landin. Med beslutsamhetens friska hy har han deltagit i bygget av ett Babels torn, det famösa Skyttesportförbundet, ända tills den skoningslösa verkligheten nu tränger sig på så att hela det pampiga bygget sakta men obevekligt krackelerar, och ordförande Landins nuna går i eftertankens kranka blekhet över.

Även ’att vara-monologens’ inledning kunde kanske vara till vägledning för en vilsen styrelseordförande:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar
än att ta till vapen mot ett hav av kval
och göra slut på dem med ens.

Hamlets fråga besvarade han själv genom att till sist ”göra slut på dem med ens”. Det kan vara till ledning för hans sentida efterföljare*. Att ta till vapen mot ett hav av kval är att rekommendera. Det enda ansvar som utkrävs av en styrelse­ordförande som klantar till det, är att han inte ställer upp för omval. Förutom att han gör sin uppdragsgivare en tjänst genom att väluppfostrat dra sig tillbaka, slipper han själv också lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar.

Käre John, är det inte dags att begära in notan, och avsluta den misslyckade festen?

Basti

*Humor är en svår konst. Någon påpekade att ovanstående kåseri kan tolkas som att jag vill att John Landin ska ta livet av sig. Jag vill därför meddela att det inte är John Landins liv, utan hans karriär som ordförande i FSR, som jag föreslår att han ”gör slut på med ens”. Don’t try this at home! För den händelse jag i fortsättningen skulle råka använda mig av humor och ironi, så är läsarna hjärtligt välkomna att höra av sig till mig, så ska jag noggrant förklara vitsarna och ironierna.

-------------------------------------------------------
  
 

Rättelse
  
Publicerat 2007-09-09 (av Basti Naumann)

Jag har fått ett påpekande från vår ansvarige utgivare om att jag har slarvat med fakta­kontrollen. I min artikel ”Det svältande pistolsportskyttet” påstod jag att det bara var 60 starter anmälda i SM i pistolsportskytte. Den uppgiften är grovt felaktig. Det ska snarare vara det tiodubbla.

Jag ber om ursäkt för den fadäsen. Dock förändrar den rättelsen inte artikelns budskap. Den generella aktiviteten relativt medlemsantalet inom SSF’s pistolsektion är förfärande låg. Aktiviteten inom det nationella pistolskyttet har också backat, men ligger fortfarande skyhögt över pistolsportskyttet.

Just vad gäller SM kan påpekas, att 600 starter i SSF’s pistol-SM är en fjärdedel av det antal som är normalt för SPSF’s pistol-SM. Dessutom är det så, att för att få starta i nationella pistol-SM måste man kvalificera sig, medan vem som helst som har sport­skytte­licens får starta i sportskyttets pistol-SM. Slopades kvalgränsen, skulle antalet deltagare i nationella pistol-SM sannolikt fördubblas (vilket vi organisatoriskt tyvärr inte kan hantera).

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Dubbelanslutningen – igen
   
Publicerat 2007-09-08 (av Basti Naumann)

I ett utskick den 19 juli 2007 till samtliga nationella pistolskytteföreningar tillkännagav vår generalsekreterare, Mats Stoltz, enligt förbundsstyrelsens uppdrag att samtliga dubbel­anslut­ningar som föreningarna hade till andra förbund, vanligen Svenska Sportskytte­förbundet, var felaktiga, och bygger på en juridisk missuppfattning.

Nu är ju föreningsutskick ingen bra kanal till alla enskilda medlemmar. Brevet går till föreningssekreteraren, som anmäler det på nästa styrelsemöte, och så arkiveras det. De allra flesta av våra medlemmar har alltså inte nåtts av förbundsstyrelsens besked. Vi på Kretsnytt.se märker det, eftersom vi fortfarande får frågor om dubbelanslutningen.

Det centrala och viktiga som står i förbundets brev är följande:

”En förutsättning för att en förening ska kunna tillhöra en riksorganisation är att föreningens stadgar inte står i strid med riksorganisationens stadgar. Svenska Pistolskytteförbundets stadgar korresponderar inte med Svenska Sportskytte­förbundets stadgar. En förening kan knappast ha två olika uppsättningar av stadgar. Därför kan inte en förening tillhöra båda dessa organisationer.”

I klarspråk innebär detta:

Den så kallade dubbelanslutningen är tillskapad på grundval av en felaktig och ogiltig juridisk konstruktion. Dubbelanslutningarna har, juridiskt sett, varit ogiltiga hela tiden. De nationella pistolskytteföreningarna är alltså enbart anslutna till Svenska Pistolskytte­förbundet, och ingenting annat.

Detta är dessutom svaret på frågan om våra medlemmar ska behöva betala dubbla förbundsavgifter, både till SPSF och SSF. Den saken löser sig av sig själv, eftersom ingen förening kan vara ansluten till mer än ett förbund. (En dubbelanslutning kan i och för sig mycket väl göras på ett korrekt sätt, men detta förutsätter att SSF accepterar föreningens ursprungliga stadgar – dvs SPSF’s – och det gör de inte.) Våra föreningar skall alltså betala avgift enbart till SPSF.

Annulleringen av dubbelanslutningarna får sin mest dramatiska verkan för Svenska Sportskytteförbundet. Med hänvisning till dubbelanslutningarna har SSF tillgodoräknat sig samtliga medlemmar i dubbel­anslutna föreningar, passiva såväl som aktiva. Därmed har de ansett sig ha 25 000 med­lemmar enbart i pistolsektionen. När nu ”deras” nationella föreningar plötsligt upplöses i en tunn, blå rök, upplöses samtidigt deras imaginära pistol-medlemmar i samma blå rök. Av deras 25 000 med­lemmar återstår bara en handfull, det vill säga de som är medlemmar i ”riktiga” sport­­skytte­­­föreningar.


Jag vill dock noga understryka, att min uppfattning avviker från förbundsstyrelsens. Gällande principen är vi helt överens, men inte när det gäller ”tidplanen för avvecklingen”. Förbundsstyrelsens inställning är oklar, men den förefaller anse att man helt eller delvis kan låta de felaktiga dubbelanslutningarna rulla på tills vidare, i avvaktan på stadgerevisionen. Min egen inställning är att dubbelanslutningarna inte har något med stadgarna att göra – det är en fråga om tvingande juridiska regler – och att konse­kven­serna blir svåröverskådliga om man börjar manipulera regler som gäller för alla juridiska personer.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Det svältande pistolsportskyttet
 
Publicerat 2007-09-05 (av Basti Naumann) 

I en av sina artiklar nämnde Ragnar Skanåker att deltagarantalet i SM i snabbluft var tämligen skralt. Som han uttryckte det: ”De flesta av deltagarna fick medalj.”

Snabbluft är än så länge en udda gren, men faktum är att det inte ser särskilt mycket bättre ut i sportskyttets övriga pistolgrenar. Deras största tävling är, liksom på den nationella sidan, svenska mästerskapen. Enligt startlistan till sportskytte-SM i pistol blir det 60 starter totalt, vilket i grova drag torde innebära max 40-50 deltagare (Se rättelse ovan!). Jämför det med nationella pistol-SM, där under senare år deltagarantalet legat runt 1 000, och antalet starter runt 2 500.

I övrigt är det få sportskyttetävlingar i pistol där deltagarantalet är större än ett dussin. Det är vanligt förekommande att en eller flera klasser har en enda skytt. Om ens någon. Dessa skyttar vinner alltså sin klass innan första skottet är avlossat. Inom det nationella pistolskyttet har vi för sed att inställa starter i så lågt besatta klasser. Inte ens i klubb­tävlingar är det vanligt att någon tillåts starta ensam i sin klass. Men i pistolsport­skyttet är deltagarantalet så lågt att man måste ta alla starter man får.

Detta är en glimt av aktiviteten i ett skytteförbund som säger sig ha 50 000 medlemmar varav över 25 000 pistolskyttar, mot våra 14 000. I SSF’s övriga sektioner – som jag dock bara har tittat som hastigast på – verkar det se bättre ut. Kontrasten mot pistolsektionens uppseendeväckande låga aktivitet är påfallande.

Inom SSF’s övriga sektioner kommer en och annan medalj i både VM och OS, trots att SSF’s ledning egentligen inte har presterat något. De har bara tagit emot färdiga elit­skyttar, som har gjort sin karriär av egen kraft, inom eller utom SSF. Detta får mig att undra om det verkligen är möjligt att uppnå så usla resultat som i pistolsektionen enbart på grund av bristande begåvning. Kan det vara så, att SSF-ledningen avsiktligt har satt pistolsektionen på svältkur? Må vara att jag är något av en konspirations­teoretiker, men jag har inte alltid fel. Människor som är fixerade vid sin prestige kan ta sig för de mest märkliga saker. Vilket jag tycker att SSF-ledningen tydligt har visat.

Det enda sättet att pröva sanningshalten i mitt påstående, är att byta ut hela ledningen i pistolsektionen. Jag utmanar härmed Svenska Sportskytte­förbundets ledning: Låt mig ta hand om pistolsektionen, så ska jag se till att vi inom tre år har minst en EM-medaljör, och inom ytterligare tre år minst en VM-medaljör. OS-medalj är en hårdare nöt att knäcka, men det målet är långt ifrån omöjligt att nå.

 Är jag inte riktigt klok? Har jag drabbats av hybris och storhetsvansinne? Nej då. Inte alls. Jag är klart medveten om att jag inte är någon ledarnatur, och att jag är värdelös som pistol­tränare. Jag är alltså fullständigt olämplig för uppgiften. Men betänk mitt utgångsläge: Om pistolsektionen lades ner, skulle antalet OS-, VM- och EM-medaljer inte förändras. Lägre än noll kommer man inte. Så jag kan garantera en förbättring, även under ledning av en nolla som undertecknad.

Och jag har faktiskt en förmåga som är användbar i detta sammanhang: Även om jag själv saknar begåvning, så vet jag andra som har det, och som med glädje skulle ta sig an uppgiften. Jag garanterar att jag inom en månad ska kunna sätta ihop ett ledar- och tränarteam som tar oss fram till EM’s och VM’s prispallar på utlovad tid. Och att vi ska kunna se fram mot år 2012 med tillförsikt 

Så min utmaning är utfärdad på fullt allvar. Om SSF antar den, så står jag vid mitt ord, och åtar mig uppgiften. Naturligtvis kommer SSF inte att anta utmaningen. Men om tre år kommer ni, som läser detta, att inse att jag hade rätt. För om inget radikalt händer, kommer antalet internationella mästerskapsmedaljer då fortfarande att vara noll.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

De Självgodas Förening u.p.a.
 
Publicerat 2007-09-02 (av Basti Naumann)

”Svensk tennis sitter på en guldgruva. Utan att använda den. Detta är, om inte tjänstefel, så i alla fall så nära man kan komma. Alltså: Sluta låtsas att Björn Borg inte existerar.”

Detta skriver sportjournalisten Jonas Arnesen i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet den 15 juli. Han illustrerar den status Björn Borg har internationellt, genom att beskriva stämningen när Björn Borg gjorde entré vid årets Wimbledon-mästerskap: 

”Dagens stjärnor Federer och Nadal liksom de gamla hjältarna McEnroe och Connors tappade för en stund sin lyskraft då Björn Borg klev in på arenan. Tiden stannade, och allt ljus föll på svensken.”
Hur motsvarande händelse tedde sig när den utspelades i Sverige, beskriver Jonas Arnesen kort: ”Då Borg klev in på centercourten i Båstad, kunde han göra det relativt obemärkt.”

Även Ragnar Skanåker är en av de största internationella idrottsstjärnor Sverige någon­sin har haft. Även Ragnar är totalt nonchalerad av sitt eget förbund. Här rör det sig inte om underlåtenhet på grund av flathet och oföretagsamhet. Svenska Sportskytte­förbundet utestänger Ragnar Skanåker, avsiktligt, konsekvent och kalkylerat. Detta har skett under hela Skanåkers bana som pistolskytt, alltså såväl före som under hans karriär som flerfaldig olympisk medaljör. Och tro inte att Ragnar är ensam om sitt öde, att han på något sätt skulle vara särskilt besvärlig att ha att göra med. En likadan ”ogillandets tysta bannbulla” har SSF-ledningen utfärdat mot flera andra svenska toppskyttar, som har fräckheten att komma med egna och nya idéer om utveckling av det svenska sportskyttet.

Ragnar Skanåker är inte bara en idrottshjälte i kraft av sina egna idrottsliga meriter. Han är också en stor entusiast, idéspruta och pådrivare när det gäller att hitta nya talanger, och utveckla dem till sportskyttar av internationell klass. Tyvärr har alla hans ansträngningar och förslag från begynnelsen konsekvent ignorerats av Sportskytteförbundets ledning.

Jonas Arnesen anser alltså att Svenska Tennisförbundets styrelse begått tjänstefel genom att inte engagera Björn Borg. Arnesen beskriver hur ett sådant engagemang skulle kunna se ut. Det skulle bland annat på sikt få till resultat att man kunde engagera tränare värda namnet, ”som till skillnad från de nuvarande förbundstränarna vet vad som krävs för att göra stjärnor av juniorer”. Dessa ord kunde lika gärna gälla SSF.

Även Ragnar är en av de största internationella idrottsstjärnor Sverige någonsin har haft. Även Ragnar är totalt nonchalerad av sitt eget förbund. Att han, en pensionär som inte elittränat på många år, under dessa omständigheter erövrade en fjärdeplats i SM i fripistol, och var en hårsmån från att vinna, det var en präktig och välförtjänt snyting rakt i nyllet på De Självgodas Förening u.p.a.*

Som ordförande i Svenska Sportskytteförbundet blev Kerstin Bodin inbjuden till firandet av Internationella Sportskyttefederationens hundraårsjubileum den 17 juli. Samtidigt med inbjudan blev Bodin underrättad om den exceptionella utmärkelse som Ragnar Skanåker fick av ISSF, när han officiellt utnämndes till en av skyttesportens tio främsta idrotts­hjältar. I ett sådant läge är det fullständigt självklart att SSF-ordföranden ställer upp, eller åtminstone skickar en ersättare. Men Bodin beslutade att SSF-ledningen inte skulle vara represen­terad alls i München. Inför hela sportskyttevärlden vände hon demonstrativt ryggen åt den svenske skytt som ISSF anser vara en av idrottshistoriens allra största. Ett sådant uteblivande kan inte tolkas som annat än en infantil protest mot Ragnars utmärkelse. Detta måste natur­ligt­vis ha noterats i München.

Återigen har SSF’s nuvarande ledning skadat den svenska skyttesportens anseende.

Basti

* ”u.p.a.” betyder ”utan personligt ansvar”, en beteckning som fram till 1952 användes för ekonomiska föreningar.

-------------------------------------------------------