Är Stockholmskretsen för stor?
 
Publicerat 2008-06-08 (av Basti Naumann)

På sina håll i landet ses inte stockholmare med blida ögon. För det nationella pistolskyttets del har denna rivalitet fått extra bränsle på grund av att det i förbundsstyrelsens historia har funnits en tid då en stor majoritet av ledamöterna var stockholmare. Därför är en del oerhört vaksamma på den geografiska fördelningen av styrelseposterna. Bostadsorten är viktigare än de personliga kvalifikationerna, anser man.

De vaksamma betraktar den stora och röststarka Stockholmskretsen som ett hot, som en expansionistisk och aggressiv stormakt, ett slags pistolskyttets Sovjetunionen. Den miss­tänksamheten är obefogad. Det finns inga exempel på att Stockholmskretsen missbrukat sin röststyrka.

Stockholmskretsen är förvisso stor, och har därmed jämförelsevis stora resurser. Det främsta exemplet på en satsning som blev möjlig på grund av vår storlek är Framtidsgruppen, ett projekt som kan komma att få en oerhörd betydelse för pistolskyttet. Detta projekt är geografiskt neutralt. Det handlar inte bara om Stockholms­kretsen, det handlar om hela den svenska pistolskytterörelsen. Projektets budskap är inte riktat enbart till stockholmare, det är riktat till varenda pistolskytt från Smygehuk till Treriksröset.

Jag menar att det är fullständigt fel av de vaksamma att inrikta sig på att kontrollera och pacificera den hotfulla Stockholmskretsen. Det är en negativ syn, som inte leder till annat än tillbakagång. Vem skulle bli gladare om vi högg upp Stockholmskretsen i fyra delar? Se i stället landets största krets som en positiv kraft, ett avantgarde som har resurser att ibland gå före och visa på nya vägar.

Men ska kretsarna verkligen syssla med stora visioner och övergripande riksfrågor? Ska inte kretsmötet och dess kretsstyrelse hålla sig till att administrera kretsens ärenden? Nej, det tycker jag inte. Det skulle vara trist om kretsstyrelserna reducerades till administrativa organ. Jag anser att de, i lika hög grad som förbundsstyrelsen, har en skyldighet att vara idégivare och pådrivare, och att vara förbundets känselspröt ut mot föreningarna, att fånga upp och utveckla stämningar och önskemål.

Med ”idégivare och pådrivare” menar jag att kretsstyrelserna ska gå före, att de ska vara ett avantgarde, att de då och då ska sjösätta nya idéer och visioner som ingen annan har tänkt på, eller kommit sig för med att försöka förverkliga. Somliga anser att ”alla idéer måste komma nerifrån”. Ett sådant synsätt anser jag vara förkastligt. Människan är av naturen konservativ, och ogillar förändringar. Hon måste drivas på, och övertalas att acceptera framåtskridande. Att passivt sitta och vänta på att någon ska komma och lägga idéer i knät på en, det är den effektivaste metoden att stoppa all utveckling.

Idégivarna och visionärerna är inte många, men de finns i alla kretsar. Det gäller att ge dem näring och jämna vägen för dem. En viktig sak är att se till att visionärerna regelbundet får träffa varandra. Ett utbyte av idéer föder nya idéer. Ur den synpunkten är en stor krets bättre än en liten krets.

Om man vill vara provokativ – och det vill ju jag – kan man säga att det inte är Stockholms­kretsen som är för stor, utan de övriga kretsarna som är för små. Om det någonstans finns två kretsar som har geografiska och sociala förutsättningar för att slås ihop – gör det!

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Dammluckorna har öppnats
 
Publicerat 2008-06-06 (av Basti Naumann)

Årets förbundsmöte föregicks, som brukligt är, av en kretskonferens. Deltagarna i konferensen är samma kretsrepresentanter som dagen efter genomför förbundsmötet, så i realiteten är kretskonferensen en upptakt till förbundsmötet. Det är i konferensen debatt och diskussioner genomförs. Det är alltså där det kan bli spännande.

Det mest spännande i årets kretskonferens var den sista punkten, frågan om huruvida vi ska införa publik- och mediavänliga tävlingsformer i det nationella pistolskyttet.

NP’s redaktör Uffe Hansson har verkat för publikvänliga tävlingsformer i trettiotre års tid. Jag anslöt mig tretton år senare, och har alltså predikat denna lära i tjugo år. Det har varit oerhört motigt. Ointresset och motståndet har varit kompakt och ogenomträngligt. Men så kom Stockholmskretsens ordförande Christer Westin för några månader sedan med sin idé om Framtidsgruppen, där frågan om tävlingsformer är en av huvudpunkterna. Och just vid den tiden måste på något sätt en islossning ha påbörjats. Dess mäktiga crescendo, det stora braket, inträffade på kretskonferensen i lördags.

Som sista punkt på kretskonferensens dagordning hade styrelsen lagt in en så kallad workshop gällande frågan om publikvänliga tävlingsformer. Jag gjorde mig beredd att utkämpa ännu en av dessa tröstlösa gladiatorstrider, som dittills alltid hade slutat med tummen ner för undertecknad. Jag förstod visserligen att något utöver det vanliga var på gång, eftersom förbundsstyrelsen tog upp frågan i ett så officiellt sammanhang som krets­konferensen. Men det som sedan utspelade sig överträffade mina vildaste fantasier.

Konferensdeltagarna indelades i diskussionsgrupper, med uppgift att redovisa sin syn i frågan. Just när vi skulle börja, var jag tvungen att gå ut och göda den redan feta parkerings­automaten. Det tog bara några minuter, men när jag kom tillbaka, var min grupp redan i full gång. Jag satte mig ner och lyssnade. Och jag kunde knappt tro mina öron. Inte med ett ord berördes frågan om publikvänliga tävlingsformer skulle genomföras – diskussionen gällde uteslutande när och hur!

Det visade sig att det var likadant i de övriga grupperna. Till synes från den ena dagen till den andra har opinionen vänt hundraåttio grader. Dammluckorna har slagits upp på vid gavel. Nu kan processen inte hejdas.

Någon plötslig revolution kommer det dock inte att bli, det kan jag trösta konservatismens alla vettskrämda företrädare med. Förändringarna ska genomföras efter hand, i lagom takt. Men jag är övertygad om att på några års sikt kommer alla större mästerskapstävlingars finaler att avgöras på ett sätt som lockar publik och media.

Jag är ansedd som onyanserad och impulsiv, vilket kanske inte är helt obefogat. Men ni får ändå medge att en impuls som varar i tjugo år fordrar ett visst tålamod.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

De ljumma, de varma och de heta
 
Publicerat 2008-05-18 (av Basti Naumann)

Det finns massor av skriftligt material som handlar om pistolskytteträning, från ambitiösa böcker till artiklar och enkla sammanställningar som gjorts på klubbnivå. I de flesta av dem finns en och annan bild av en pistolskyttetavla med fem träffar, som illustration till texten. Sådana serier är alltid 47’or eller bättre, även om texten riktar sig till nybörjare.

Instruktionernas underförstådda budskap är att den stora majoriteten av alla nya pistolskyttar efter ett par veckors träning konstant håller sig i nian och tian under resten av sin karriär. I denna idealiserade värld finns ingen skytt som då och då viftar iväg en träff långt ute i det vita, och med ett halvkvävt ”vlarrrr!!!” noterar en taskig fyra.

Den nybörjare som efter ett halvår fortfarande får kämpa hårt för varje godkänd guldserie, tror sig vara sällsynt obegåvad, och kanske till och med lägger av för gott, i all synnerhet om han i sin närhet råkar ha någon av de naturbegåvningar som faktiskt skjuter som den tänkta skytten i instruktionernas fantasivärld. Sannolikt mister vi kontinuerligt ett antal halvhyggliga nybörjare på grund av detta psykologiska missgrepp.

Må vara att min beskrivning är starkt vinklad och förenklad, men ni måste nog ändå medge att det ligger en stor portion sanning i den bilden. Alla skyttar mäts med samma måttstock, och de förväntas alla sträva efter att bli svenska mästare. En oförbätterlig generalklant som till exempel undertecknad, vars kärlek till pistolskyttet förblir obesvarad, återspeglas aldrig i några träningsinstruktioner.

Golf är en sport som liknar det nationella pistolskyttet i så måtto att även golfen välkomnar de ljumt intresserade, de som tycker att det är kul att gå en runda då och då, som är lagom engagerade, men inte så mycket att de vill träna flera timmar om dagen, och som tycker att handicap 28 är fullt OK. Men inom golfen finns samma ”idealiseringsproblem” som pistol­skyttet har, det vill säga att alla träningsprogram är anpassade för blivande scratch­spelare. Nu har deras svenska förbundstidning Svensk Golf (nr 5-2008) hittat på ett sätt att handskas med detta.

Man indelar golfarna i tre kategorier, anpassade efter spelarnas varierande ambitionsnivå och träningsvillighet. Några namn på kategorierna finns inte, men i Svensk Golf har de märkningen gul, orange och röd. Låt oss kalla dem de ljumma, de varma och de heta. Nu kommer man i Svensk Golf att starta en golfskola, anpassad efter den indelningen. I den golfskolan finns det hela tiden tre parallella varianter av träningstips och instruktioner, gul, orange och röd.

Vilken kategori man tillhör, det får man veta genom att svara på frågorna i ett test. Ett exempel 

5.  Du missar en enmetersputt på sista hålet för sänkning av din handicap. Hur reagerar du?

A) Det gör inget, jag är så nöjd ändå.
B) Det var synd. Jag ville ju gärna sänka mig.
C) Puttjävel. Inte nu igen.
D) Plockar upp bollen, tackar för god match, och ställer mig på puttinggreen och ser till att sätta tio puttar i rad innan jag ger mig.
E) Jaha, inget konstigt med det. Jag är ju inte bättre.

Svaren poängberäknas efter en nyckel, och antalet totalpoäng utvisar i vilken av de tre kategorierna man hör hemma.

Grundidén i det här tycker jag är riktigt smart, och den kan direkt överföras på pistolskyttet. Jag överlämnar härmed golfarnas fiffiga koncept till Svenska Pistolskytteförbundets riks­tränare. Säkert är någon av er golfare, och har tidningen Svensk Golf, så att ni kan följa den nya golfskolan – där finns det garanterat många goda idéer att stjäla.

Genomför ni denna grundidé inom SPSF, så kanske vår landsomfattande armé av klubb­tränare får lite mer att göra.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

En fåfäng kamp för förnyelse
 
Publicerat 2008-02-18 (av Basti Naumann)

Det finns här och där tydliga tecken på att många inom idrottsrörelsen inser att om man ska hänga med i konkurrensen om folks intresse, så måste man förnya sig. Restaurangkedjan som slagit sig ihop med boule-sporten är ett exempel från idrottens mikrovärld, där vi i den lilla pistolskyttesporten håller till.

Nyligen kom också ett exempel från makrovärlden. Solvalla travbana i Stockholm har under en längre tid dragits med vikande besökssiffror. Därför har travbanans ledning aviserat att man ska genomföra en radikal förnyelse av anläggningen. Den ska i framtiden också inrymma banor för andra sporter, främst fotboll. Där planeras också butiker och flera restauranger. Tanken är att exempelvis föräldrar ska kunna skjutsa sina barn till fotbollsträningen, och sedan gå och satsa några kronor på travet, eller kanske själva ägna sig åt någon sport i anläggningen. Sedan kan familjen runda av med en gemensam middag på någon av Solvallas restauranger.

Solvallas förvandling motsvarar tämligen exakt den vision som Ragnar Skanåker pläderar för. Den visionen är således inget uttryck för orealistiska drömmerier. Ragnar har helt enkelt före de flesta andra känt av vad som ligger i luften. Idéerna om kombinationsanläggningar är nu så förankrade i folks medvetande, att Solvallas ledning vågar dra igång ett mångmiljon­projekt. Och sponsorerna ställer upp. För de tror också på idén.

Sådana projekt är ett sätt att bli bättre på att ”sälja” sin sport. Men för pistolskyttets del räcker inte det. Vi måste också modernisera vår produkt, pistolskyttet, så att den blir mer attraktiv. Människors intressen och krav förändras ständigt, och vill vi hänga med, så måste vi vara beredda att ständigt anpassa och förnya vår sport.

Människan är av naturen konservativ, och vill helst att morgondagen ska se ut som gårdagen. Att en utveckling av samhället ändå ständigt sker, beror på att det finns en liten skara förnyare, som ständigt söker nya vägar. Inom pistolskyttet, såväl det nationella som det internationella, är tyvärr förnyarna alldeles för få. De orkar inte med att rubba den stora, grå massa av byråkratsjälar som ständigt kräver att allt ska förbli vid det gamla. Så jag har egentligen inget hopp om att någon förändring ska ske.

Min första tanke när jag hörde om Solvalla-projektet, det var: ”Nu har vi en unik chans! Naturligtvis ska förbunds­styrelsen omgående ta kontakt med projektledningen, och försöka övertala den att klämma in en pistolskyttebana i anläggningen!” Men jag insåg snabbt vad svaret på ett sådant förslag skulle bli: ”Det där är ingenting för oss.”

Sedan det glada sjuttiotalet har vi tappat nästan hälften av våra medlemmar. Vi har backat från 25 000 till 14 000. Under förra året kunde vi notera en glädjande uppgång på 600 aktiva medlemmar, men huruvida detta var en vändning eller en dödsryckning är svårt att avgöra. Lite tid har vi dock fortfarande på oss. Trots allt kan man väl anta, att pistolskyttet kommer att överleva ytterligare 5‑10 år utan förnyelse. Men knappast mer än så.

Det jag har svårt att förstå, det är att såväl förbundsstyrelsen som majoriteten av med­lemmarna medvetet låter pistolskyttet sakta tyna bort i idrottsvärldens stillastående bakvatten. Man skyr förändringar så intensivt, att man hellre låter sporten dö än man accepterar förnyelse. Den enda diskussion om anpassningar man ger sig in i, är huruvida kulorna i vapengrupp A ska vara mantlade eller ej, eller om tolkarna ska ha förstoringsglas.

Jag kommer att kämpa för förnyelse av pistolskyttet så länge jag orkar stå upp. Men jag får nog acceptera att det blir en fåfäng kamp. Det är fara värt att pistolskyttets återstående levnadstid blir kortare än min.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Den förlorade sonens återkomst
 
Publicerat 2008-02-13 (av Basti Naumann)

Sveriges Vapenägares Förbund har ett anseende som en rabiat organisation som utsätter alla som kommer i dess väg för vildsinta och måttlösa verbala attacker. Därigenom skaffade sig SVF många fiender och få vänner.

Till för några år sedan var detta skamfilade anseende välförtjänt. Men så är det inte längre. SVF har tagit till sig kritiken, och har numera en sansad ton i såväl sitt allmänna agerande som i sin tidning Vapenägaren.

Under SVF’s vildsinta era drog sig de stora skytteorganisationerna undan, och ville inte bli sammankopplade med SVF. Skytte­förbunden är trots allt tvungna att ha ett något så när gott samarbete med Rikspolis­styrelsen. En samman­koppling mellan förbunden och SVF skulle inte ha gjort detta samarbete lättare. Det ansåg i alla fall SOS, Skytteförbundens Samarbets­delegation.

Till SVF’s försvar kan man säga, att dess felsteg under de vildsinta åren mera var dess tonläge och ordval än dess faktaredovisning. Ingen har lyckats beslå SVF med några osanningar eller felaktiga fakta. Dessutom har dess hårda kritik mest drabbat Regeringen, Riksdagen, Rikspolis­styrelsen, Polismyndigheterna och deras officiella företrädare. Dessa kan knappast med darrande underläpp framställa sig som värnlösa offer för en övermäktig och hänsynslös fiende. Visserligen finns faktiskt sådana tendenser inom Rikspolisstyrelsen, som anser sig ha fått blåmärken av denna ärta under madrassen, men det tycker jag nog inte att vi behöver ta på allvar.

Nu har SVF dessutom offentligt erkänt att den kritik det fick var befogad, och ändrat sin policy i enlighet med detta. Det var starkt gjort. Det är inte många, vare sig personer eller organisationer, som har ryggrad nog att offentligt göra ett sådant erkännande.

Jag anser nu att det är dags för SOS, eller i varje fall Svenska Pistolskytteförbundet, att dra tillbaka bannbullan mot Sveriges Vapenägares Förbund. Skälet är inte enbart rättvisa. Det är i lika hög grad det faktum, att så länge vi avvisar SVF, så spolar vi ut barnet med badvattnet.

Det är ett välkänt faktum att självsvåldiga tillståndsgivande myndigheter inte sällan behandlar licensinnehavare illa, och att Rikspolisstyrelsen tämligen ofta tar sig större friheter än lagar och förordningar tillåter. De licensinnehavare som drabbas, är ofta SPSF’s med­lemmar, eftersom våra vapen anses vara ”särskilt farliga”. Att som enskild medborgare stå emot trycket från en mäktig myndighet är oftast en omöjlig uppgift. I ett stort antal fall har sådana utsatta medlemmar fått hjälp av SVF, som har tacklat självsvåldiga och oresonliga myndigheter, och med kompetens och skicklighet fört juridiska processer ända upp till högsta instans.

Förvisso hjälper även SPSF licensinnehavare som kommit i kläm, men vi behöver alla resurser som kan uppbringas. Vi har inte råd att avvisa värdefulla bundsförvanter, och vi är skyldiga våra medlemmar att bidra till att ge dem all den hjälp de kan få. För våra egna medlemmars skull anser jag att vi bör betrakta den förlorade sonen såsom återkommen till familjen.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Sitt ner, i jämställdhetens namn!
 
Publicerat 2008-02-02 (av Basti Naumann)

Svenska Pistolskytteförbundet är i huvudsak finansierat med medlemsavgifter och ideella, oavlönade arbetsinsatser av medlemmarna själva. Vi är oberoende av bidrag från utomstående. Detta ger oss styrka och integritet.

Men då och då hittar förbundsstyrelsen någon stiftelse som gärna ger ett litet bidrag till vår verksamhet. Detta tycker jag är berömvärt. Jag anser absolut att vi bör fortsätta att stoppa fingrarna i den synbarligen enorma syltburk av stiftelser och fonder, där det tycks flyta omkring lättfångade bidrag av de mest bisarra slag. Vi bör för visso inte göra oss beroende av årligen åter­kommande bidrag som byggs in i förbundets budget, men att hålla upp skeden när det regnar välling kan aldrig vara fel.

Ni undrar kanske vad jag menar med ”bisarra” bidrag. Jag ska ge ett exempel på det: I en artikel på ledarsidan i SvD berättades om en i somras anordnad kurs kallad ”Fitt-byxor – en kurs i frirörelse och frigörelse”. Kursen omfattade fyra dagar, som ägnades åt att diskutera, designa och sy byxor som gör det möjligt för kvinnor att stå upp när de kissar. Man hade också synpunkter på hur urinoarer skulle kunna byggas om så att de kan användas av kvinnor försedda med nämnda slag av byxor. Kursen avslutades med en ”vätskedrivande buffé” och en därpå följande ”gemensam kissaktion ute i det fria”. Jag försäkrar på heder och samvete att detta inte är något dåligt skämt. Det är blodigt allvar. Det anser åtminstone regeringens bidragsgivande organ.

Arrangör av kursen var ”Malmö Fria Kvinnouniversitet”, som enligt egen uppgift är ”ett forum för möten mellan feministisk konst och vänsterradikal politik”, sannolikt en liten sekt bestående av något dussin politiska virrpannor som normalt knappast skulle förtjäna att nämnas – om det inte vore för att detta ”universitet” förra året tilldelades 280 000 kronor från ”Stiftelsen framtidens kultur”. Denna stiftelse är en del av de gamla löntagar­fonderna, och alltså i princip ett regeringsorgan. Nu i oktober fick MFK dessutom 52 000 kronor från ”Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhets­projekt”.

Det är helt uppenbart att en strid ström av skattepengar förslösas på att göda extrema politiska pajaskonster. Exemplet ovan gäller jämställdhetsprojekt, men sannolikt sprids stora belopp över landet även till diverse andra obskyra ”projekt”. Och varför skulle inte en liten rännil av denna penga­ström kunna räddas undan genom att hamna i vårt förbunds ficka?

Om nu regeringen anser att den viktigaste formen av jämställdhet utgörs av den position man intar när man kissar, så föreslår jag att alla våra manliga medlemmar regelmässigt gör detta i sittande ställning, som en feministisk solidaritetsaktion, under förutsättning att ”Stiftelsen framtidens kultur” ekonomiskt understödjer denna aktion. Om bidraget omräknas enligt SPSF’s storlek i förhållande till MFK’s, så bör vår sittande solidaritet inbringa 30-40 miljoner.

Allvarligt talat: Jag anser att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor är ett angeläget samhällsproblem som förtjänar en seriös behandling, inte minst i vårt förbund. Det gäller givetvis även övriga aspekter av vår verksamhet.  Denna grundinställning hindrar inte att man samtidigt kan vara lite om sig och kring sig. Kunde förbundet kamma hem en extra hacka genom att systematisera sitt sökande efter villiga bidragsgivare, så kan jag inte se något fel i det. En samhällsnyttig folkrörelse med över 14 000 medlemmar borde det rimligen finnas större skäl att stödja, än tillverkning av egenartade benkläder som torde ha synnerligen små utsikter att någonsin bli saluförda hos H&M och Kapp-Ahl.

Det finns konsulter som lever på att leta reda på diverse EU-bidrag. Och nu finns det ju tydligen även rent svenska bidragskor att mjölka. Vore det kanske möjligt att anlita en konsult, som på provisionsbasis ägnar sig åt att fiska upp bidrag åt SPSF ur den vildvuxna floran av svenska stiftelser och fonder?

Basti

-----------------------------------------------------------