Ny chef för pistolsektionen
 
Publicerat 2008-05-22 (av Basti Naumann)

Den nye ordföranden för Svenska Sportskytteförbundets pistolsektion, Jimmy Persson, åtföljs av mycket goda vitsord även från välunderrättade källor utanför SSF’s förbunds­ledning. Han betraktas som receptiv, och har förmåga att lyssna och att ta till sig nya idéer. Hans inträde på scenen kan därför betraktas som någonting positivt för Svenska Sportskytte­förbundet i allmänhet, och för deras pistolsektion i synnerhet.

När mass­media i USA granskar en ny president, brukar man fästa särskild vikt vid vad presidenten uträttar under de första hundra dagarna. Med tanke på omständigheterna – Jimmy tar vid i det svenska pistolskyttets värsta bottenläge någonsin – tycker jag att hundra dagar är alldeles för kort tid. Han bör nog få åtminstone ett år på sig, innan vi fäller några domar över hans insatser. Däremot måste han naturligtvis, som alla andra högre befattningshavare i förbundet, utsättas för en noggrann granskning redan från start.

När en ny chef tillträder i en organisation, ideell eller kommersiell, börjar han eller hon undantagslöst med att presentera en ny organisation med nya rutor och streck. Detta tycks vara någon slags oundviklig naturlag, som det är omöjligt att undslippa. Det är väl ett sätt att dels pinka revir (”nu är det jag som bestämmer här”), dels visa sig handlingskraftig och idérik. Således lägger Jimmy Persson fram en ny organisation med nya rutor, när han presenterar sig i förbundstidningen Sportskytten nr 2-2008.

Organisationsschemat är inte särskilt imponerande. Det innehåller fem rutor, Pistol­sektionen, Förbundskapten, Rikstränare, Landslag och Utvecklingslag. Av beskrivningen i texten framgår något så när klart hur befälsordningen är tänkt, men när Jimmy ska dra streck mellan rutorna, det vill säga grafiskt ange befälsordningen, då sviktar självförtroendet. Den politiskt korrekta moralen enligt dagens mode är att alla ska vara medarbetare, och att ingen egentligen ska vara underställd någon annan. Jimmy vågar inte avvika från det politiskt korrekta. I den översta rutan skriver han ”Pistolsektionen”, när det logiskt korrekta är ”Pistolsektionens ordf”, och mellan övriga rutor drar han några förskrämda och svårtolkade streck.

Likt SSF’s sportchef, Linda Andersson, undviker Jimmy att beröra det grundläggande problemet. Han beskriver ordrikt hur skyttar ska utbildas och tas ut i den nya organisationen, men han nämner inte på vilket sätt den nya organisationen skulle vara bättre än den gamla. Redan i inledningen pekar han på konsekvensen av att organisationen inte fungerar, nämligen att vi inte har några pistolskyttar att skicka till OS i Peking. Dock nämner han inte den fråga som är direktkopplad till nämnda konstaterande, nämligen varför vi inte längre kan få fram några pistolskyttar till OS, och för den delen inte heller till VM och EM.

Antalet potentiella elitpistolskyttar på OS-nivå i Sverige måste rimligtvis vara ungefär detsamma som förr. Men efter Ragnar Skanåker har tillströmningen helt upphört. Vad beror det på? Varför vill inte unga skyttebegåvningar satsa helhjärtat på en pistolkarriär?

Denna problematik är mångfacetterad och komplicerad. Det finns inget enkelt svar, och det finns ingen ”quick fix”. Men den dag Jimmy tar mod till sig och öppet ställer dessa frågor, då skriver han in sig i idrottshistorien som en av de betydelsefulla ledarna inom svenskt sportskytte.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

En mirakulös enkät
 
Publicerat 2007-08-13 (av Basti Naumann)

På det så kallade ”Skyttesportförbundets” webbplats, under rubriken ”Senaste nytt”, påstods den 5 juli att något som kallas ”Ekonomiutredningen” skulle ha skickat ut en enkät till samtliga skytteföreningar inom FSR, SkytteUO och SSF (se skyttesport.se). De mottagande klubbarna uppmanades svara senast den 1 augusti.

Därefter har ingenting ytterligare meddelats på denna webbplats, trots att enkätens svarstid gick ut den 1 augusti.

En kommuniké publicerades däremot den 26 juli på Svenska Sportskytteförbundets webbplats. Där meddelas under ”Senaste nytt” att inga enkäter har skickats ut från FSR och SkytteUO, eftersom deras kanslier har semester­stängt, vilket ”Ekonomiutredningen” tydligen inte visste. Således har enkäter endast skickats ut till Sportskytteförbundets klubbar.

Därför höjde jag på ögonbrynen när jag i kommunikén såg uppgiften att ”flera hundra klubbar redan har svarat”. ”Flera hundra” innebär rimligen minst mellan 300 och 400. SSF anser sig ha 750 klubbar (vilket inte är tilltaget i underkant, om man säger så). Det innebär att SSF per den 26 juli redan har fått svar från minst hälften av sina klubbar.

En sådan svarsprocent är uppseendeväckande. Som jag tidigare sagt, är den normala svarsprocenten på enkäter av det här slaget (dvs en förfrågan som det är frivilligt att besvara) 30-40. Lägger man därtill omständigheten att insam­lingen skett under tre veckor i semestermånaden juli, så är resultatet ett mirakel av religiösa dimensioner. Jag får verkligen gratulera ”Ekonomiutredningen”.

Ett smolk i glädjebägaren är dock SPSF’s meddelande av den 19 juli till sina föreningar att den så kallade ”dubbelanslutningen” är ogiltig. Därmed bortfaller en stor del av de klubbar och medlemmar som SSF tillskriver sig.

Enkätens sista fråga var minst sagt kontroversiell. Man frågade klubbarna om de tänkte ansluta sig till det framtida ”Skyttesportförbundet”, eller om de tänkte lägga ner klubben. Själv uppfattade jag den formuleringen som hotfull – ”gå med oss, eller dö” – och det var jag tydligen inte ensam om. I kommunikén den 26 juli medger ”Ekonomi­utred­ningen” att man fått en hel del telefonsamtal om detta. ”Ekonomiutredningens” svar till dessa oroliga klubbar lyder som följer:

”Frågan är helt rätt för alla grenar utom för Pistolklubbar som givetvis kan fortsätta att vara medlemmar i Svenska Pistolskytteförbundet. Men för övriga klubbar finns egentligen inte något alternativ om man vill fortsätta med någon form av tävlings­verksamhet.

”Ekonomiutredningen” betraktar alltså sammanslagningen som redan beslutad, detta trots att frågan över huvud taget inte varit uppe till behandling i de beslutande försam­lingarna i SSF, FSR och SkytteUO!

Jag anser som bekant att personerna i SSF’s förbundsledning bör lämna sina befattningar. Jag blir alltmer styrkt i den uppfattningen.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Dags för nästa steg
 
Publicerat 2007-08-09 (av Basti Naumann)

SPSF har nu lagt organisationsfrågan bakom sig, och har dessutom avvärjt hotet om blyförbud. Men vi har fler problem att reda ut. Det största är Svenska Sport­skytteförbundet.

SPSF och SSF har alltid varit självständiga förbund, och någon sammanslagning blir det inte, i alla fall inte mellan dessa två. Men i realiteten lever SPSF och SSF’s pistolsektion i symbios. De drar nytta av varandra. SPSF är SSF’s ”farmarlag”. Det är vi som är den genuina folkrörelsen, det är vi som har den stora mängden pistolskyttar, och det är vi som odlar fram de plantor som ska bli morgondagens elitskyttar. Samtliga framstående pistol­skyttar i de inter­nationella grenarna, inklusive Ragnar Skanåker, har börjat sin bana inom SPSF. Utan SPSF skulle SSF’s pistolsektion helt enkelt få svårt att existera.

Tanken är att SSF ska ”betala tillbaka” genom att vara SPSF’s skyltfönster mot omvärlden. När det regnar medaljer på SSF’s pistolskyttar, så stänker det på SPSF. Man kan kort konstatera, att under Ragnar Skanåkers tid som internationell elitskytt, hade SPSF 25 000 medlemmar. Nu finns det inte en enda svensk pistolskytt kvar på inter­nationell elitnivå, och SPSF’s medlemstal har sjunkit till 14 000. Något medaljregn över SSF har vi inte sett på många år, och följaktligen stänker det ingen goodwill på SPSF.

Problemet är just detta: Sveriges pistolskyttar har helt och hållet försvunnit från den internationella arenans elitnivå. Detta trots att Sverige har sällsynt goda grundförut­sättningar för att få fram begåvade skyttar. Och vem som är ansvarig för detta miss­lyckande råder det ingen tvekan om. Det är Svenska Sportskytteförbundets ledning. I en ledare i Sport­skytten nr 3‑2007 på pistolsektionens sida står det:

”Det är givetvis vår roll och uppgift i styrelsen att … sätta Sverige på den internationella skyttekartan. Vårt förbunds ledord är ’Svenskt sportskytte i världsklass’, och detta är det mål vi alla strävar till.”

Dessa kaxiga ord faller till marken som sladdriga floskler. Svenska Sportskytte­förbundet har presterat ett totalt fiasko på pistolsidan. Nu i juli deltog SSF i EM i Granada i Spanien, med katastrofalt resultat för pistolsektionen. Dittills hade pistolskyttarna inte tagit en enda kvotplats till OS 2008. Och i EM, som var den absolut sista chansen, blev resultatet noll. Vi är därmed helt borta från OS.

Till förra OS, 2004, hade Monica Rundqvist skjutit till sig en kvotplats i luftpistol. Den platsen tog SSF ifrån henne, och gav till en gevärsskytt, som vad jag minns inte åstadkom någonting av värde. Den chansen brände alltså SSF.

Sedan kom en gratischans – ISSF erbjöd Ragnar Skanåker ett wild card till OS. Ragnar var vid den tiden sedan länge officiellt rankad som Sveriges bäste fripistolskytt, så SSF’s styrelse kunde inte annat än rösta ja. Men man skickade fram Claes Johansson som föredragande inför Sveriges Olympiska Kommitté. SOK sa nej till Skanåkers wild card, och genom en märklig slump var ordalydelsen i SOK’s motivering nästan ordagrant densamma som Johansson tidigare använt, när han pläderade för avslag.

Hade Ragnar Skanåker fått ställa upp i detta OS, skulle det ha blivit hans åttonde. Därmed hade han blivit legendarisk, helt oavsett resultatet. Goodwill-effekten för svenskt skytte i allmänhet och pistolskytte i synnerhet kan inte överskattas. Att säga nej till den chansen innebar historiens största dråpslag mot svenskt skytte.

Därmed inträffade också det pinsamma, att för första gången i sportskyttets sekelgamla historia var Sverige helt orepresenterat i pistolgrenarna i OS. Och inför nästa OS, 2008, är vi kvar i detta absoluta bottenläge. Inte en enda pistolskytt från Sverige.

Det är inte fråga om någon tillfällig svacka. Två olympiska spel representerar en tidsperiod på åtta år. Och går man tillbaka ett par decennier och tittar på antalet internationella mästerskapsmedaljer i pistol sedan dess, så ser man en obevek­ligt sjunkande kurva. Och sedan flera år är antalet medaljer noll.

SPSF uppfyller sin del av symbiosen, och mer därtill. Förutom den automatiska över­strömningen av pistolskyttar från nationella till internationella grenar som alltid pågår, genomförde Ragnar Skanåker för några år sedan, på uppdrag av SPSF, projektet ”Team Skanåker”. Ragnar dammsög Sverige på unga begåvningar. Detta resulterade i tiotals nya, unga, lovande skyttar. Han gav dem en grundläggande utbildning som utgjorde en plattform för deras utveckling till framtida elitskyttar.

Projektet bedrevs under kompakt tystnad från SSF, och när dessa nya sportskytte­talanger serverades på silverfat till SSF’s pistolsektion, så lyckades SSF med konst­stycket att på kort tid få samtliga dessa ungdomar att totalt tappa intresset för sportskytte.

Läget är uppenbart för alla: Som internationell pistolskyttenation är Sverige sedan flera år i ett orubbligt bottenläge. Svenska Sportskytteförbundets ledning saknar kompetens för sin uppgift. Förbundets uppgift är, med deras egna ord, ”att sätta Sverige på den inter­nationella skyttekartan”. Men Sportskytteförbundet levererar inte. Och vad värre är, några personer i ledningen har bildat igelkottsförsvar för att konsekvent blockera alla utifrån kommande impulser, idéer och förslag.

Nu får det äntligen vara slut på flathet och missriktad hänsyn. Tränare i andra idrotter får sparken om deras adepter inte presterar förväntade resultat inom några månader. SSF’s pistolsektion har presterat absolut ingenting i ett par decennier, men de ansvariga sitter i orubbat bo. SSF’s destruktiva förbunds­ledning är i färd med att kväva Sveriges internationella pistolskytte. Jag kräver att de ansvariga lämnar sina befattningar, och att en rekonstruktion av SSF omedel­bart påbörjas.

Basti

-----------------------------------------------------------
  
 

Guldet blir till sand
 
Publicerad 2007-06-23 (av Basti Naumann)

Den 25 juni fick jag Sportskytten nr 3 i brevlådan. Jag är nämligen innehavare av sportskyttekort, och därmed prenumerant på förbundstidningen Sportskytten.

Tiden från manusstopp och fram till dess prenumeranterna får tidningen i brevlådan är drygt en månad (så är det också för vår NP), så de ”nyheter” som presenteras i Sportskytten är tämligen nattståndna. Men det är ändå intressant att granska den ”verklighetsbild” som presenteras.


Som ni minns
genomförde trojkan en ”road show”, där De Stora Ledarna i möten på sju olika orter framträdde på ett podium, mottagande menighetens hängivna hyllningar. Så gick det i alla fall till enligt en man vid namn Mikael Svensson, som konsekvent kallar sig ”skyttereporter on tour”. Denne Mikael skildrar hänryckta frälsningsmöten, där den entusiastiska publiken näst intill talar i tungor av lycka över det himmelrike som väntar i ”Svenska Skyttesportförbundet”.

Av den som kallar sig ”reporter” förväntar man sig åtminstone ett litet uns av kritisk granskning, men Mikael Svenssons skildringar är kemiskt rena från sådant smolk i de bräddfulla glädjebägarna. I nr 3 av Sportskytten får vi förklaringen till att denne ”reporter” levererat så panegyriska hyllningar till ”Skyttesportförbundet”: Mikael Svensson är vice styrelseordförande i SSF, och framträder i detta nummer som ledarskribent, det vill säga officiell talesman för sitt förbund. Där kan man tala om att sätta bocken att vakta örtagården!

Mikael Svenssons budskap är mycket intressant. Hans ledare handlar förstås om organisationsfrågan. Slutklämmen är riktad till SPSF:

”Om Svenska Pistolskytteförbundet har jag inte kommenterat. Anledningen är att ju mer jag får höra, desto mindre förstår jag. Min enda förhoppning är att de, liksom vi övriga tre, lyssnar till föreningarna och medlemmarna (inte minst de under 25), då blir det riktigt bra!”

Detta visar slutgiltigt, att De Stora Ledarna inom SSF (och för den delen FSR) totalt har tappat kontakten med verkligheten. SPSF’s förbundsstyrelse har hela tiden haft täta kontakter med kretsarna, och den 21 april hade vi ett extra förbundsmöte, där medlemmarnas valda ombud lade fast tydliga instruktioner till vår förhandlande förbundsstyrelse. Våra med­lemmars vilja genomsyrar alltså vår förbundsstyrelses agerande. Och vår styrelse har hela tiden, gentemot trojkan, varit mycket tydlig med att det är så det går till i SPSF.

Ledarna för SSF, FSR och SkytteUO håller besluten inom en krets, som är så liten att den inte ens omfattar alla styrelseledamöterna. I början av 2008 ska ”Svenska Skytte­sport­förbundet” vara färdigbyggt. Då, och först då, ska trojkans förbundsstyrelser lägga fram sina propositioner inför sina medlemmars valda ombud. Innan dess hålls ombuden nogsamt borta från allt beslutsfattande. På FSR’s skytteriksdag den 25 maj var organisationsfrågan inte ens upptagen på dagordningen. Medlemmarnas ombud blev i nåder informerade efter skytteriksdagens avslutning. Och dessa maktfullkomliga småpåvar har mage att försöka lära oss vad demokrati är!

Trojkans ledargarnityr drömmer om att vandra på gator av guld i sitt Shangri-La. Men snart kommer denna vackra hägring att obönhörligen upplösas och försvinna, och trojkans självutnämnda profeter kommer att finna att de i själva verket befinner sig på en ökenvandring.

Basti

------------------------------------------------------------