|
Välkommen, Niclas! Niclas Blomgren har replikerat på min artikel ”Stoppa krångelnissarna!”. Det jag först och främst vill säga om denna replik är: Hjärtligt välkommen, Niclas! Du är efterlängtad! Niclas’ inlägg är det första bemötandet av alla de debattartiklar som publicerats i Kretsnytt.se. Brev har vi fått, men ingen har velat bli publicerad. Hittills har de artikelförfattare som förekommit i stort sett haft liknande åsikter, och det blir ju lite ensidigt. Vi har sökt med ljus och lykta efter opponenter, och nu har den förste äntligen gjort entré. Artikeln är välskriven och argumenteringen elegant, så jag hoppas verkligen att Niclas ”tar plats” i dessa spalter. När man diskuterar regler för fältskjutning är det lätt att man hamnar i ett tuggande av detaljer, så låt mig uttrycka det så här: Jag har skjutit pistol i över 30 år. Under den allra största delen av dessa decennier har fältskjutning gått till på det sätt som jag vill ha det, nämligen att antal poäng är lika med antal träff, att antal träffade figurer är en särskiljningsfaktor och att endast största antal träff per figur – inte minsta – får föreskrivas. Om dagens banläggare – närmare bestämt den del som jag kallar krångelnissar – har rätt, då måste de stackars blaserade elitskyttarna ha lidit svårt under de decennier de nämnda reglerna gällde. Men jag, som var med på den tiden, kan berätta att detta lidande var ytterst begränsat, trots att skyttarna då var många fler än nu. Sjuttio- och åttiotalen var de klang- och jubelår då Ragnar Skanåker skördade OS-medaljer och VM-titlar. Svenska Pistolskytteförbundet hade 25 000 aktiva medlemmar (plus ytterligare några tusen som egentligen var aktiva, men inte ville betala för sig). Nedläggningen av skjutfält hade ännu inte tagit fart, och skogarna myllrade av fältskyttar. Och jag kan inte erinra mig att någon elitskytt över huvud taget klagade på reglerna. Slutsatsen är, att krångelnissarna har löst ett problem som aldrig har funnits. Elitskyttarna har aldrig lidit, de har trivts alldeles utmärkt bland oss ”proletärer”. Krångelnissarna anser att det är en olycka om fler än en skjuter fullt i en mästerskapstävling, så att det blir särskjutning. Andra ser detta som en fördel – det är vår enda chans att få se något som liknar en riktig final. Niclas föreslår att vi proletärer ska dra oss undan till en motionsklass utan standardmedaljer och utan tävlingsmoment. Jag tycker det resonemanget är bakvänt. De som har klagat och ändrat på reglerna är ju inte vi proletärer, utan de krångelnissar som säger sig företräda elitskyttarna. Ska någon fösas åt sidan till separata tävlingar, så är det elitskyttarna. Men jag tror faktiskt att de inte har minsta intresse av en sån uppdelning. Att vinna en tävling med flera hundra deltagare ger en större kick än att vinna över en handfull. Att medelmåttor och nybörjare kan tävla på samma banor som elitskyttarna är en viktig del av charmen med den populära folksport som fältskyttet är. För att det ska fungera, fordras kluriga banläggare som kan skilja agnarna från vetet, utan att agnarna känner sig misslyckade. Det får absolut inte bli så, att fältskyttet görs ointressant för nybörjare och medelmåttor. Det är nämligen vi, de 95 procenten, som finansierar tävlingsverksamheten, och för den delen hela förbundet. Utan oss stannar skyttet. Att konsekvent förändra tävlingarna så att de blir mindre intressanta för oss, det är inte särskilt smart. För de banläggare som inte klarar av att lägga banor som håller oss på gott humör, finns det säkert andra intressanta arbetsuppgifter. Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Angående ”Stoppa krångelnissarna!”: (Publicerat 2007-09-27 av Niclas Blomgren) I korta ordalag skulle jag tolka Bastis inlägg som att han anser att 95% av alla skyttar vill ha enklare stationsförutsättningar i såväl logisk mening som i praktisk mening. Man vill slippa tänka och man vill skjuta fullt. Ok, det kanske är så. Jag delar inte åsikten men tänker inte bjäbba emot dem som gör det. Det jag vill åt med detta inlägg är hur man kan ta itu med det problem som Basti tycker sig se. Han vill göra tävlingarna lättare vilket då kanske glädjer de så kallade ”proletärerna”, men då blir ju den så kallade ”eliten” uttråkad. (Och NEJ det räcker inte med att ha några poängstationer som ”eliten” kan särskilja sig i, för det är dödligt tråkigt!) Varför inte komma på ett sätt som gör alla nöjda? Enligt Basti får 95% av alla skyttar aldrig ens känna lukten av en prispall så varför inte införa en motionsklass? Man ställer upp utom tävlan, utan att ha chans till standardmedaljer och till en reducerad anmälningsavgift eftersom man inte får några priser. Man tävlar bara mot sina kompisar, på samma sätt som om man skulle åka iväg ett gäng till en bowlinghall och bowla lite bara för att det är roligt. Motionsklassen kan få stå på junioravstånd, skjuta med två händer samt fördela skotten hur de vill. I samma veva kan man lika gärna ta bort klass 1, klass 2 och klass 3. Låt oss ha två klasser: ”motion” och ”tävling”. Man får helt fritt välja vilken klass man vill starta i. Känner man sig ringrostig på vårkanten, ja då kan man ställa upp i motionsklassen. Vill man vässa sig lite inför SM, ja då kan man ta några ”tävlingsrundor”. Därmed kommer jag in på kvalifisering till SM. Eftersom motionsklassen enligt mig inte skulle vara standardmedaljberättigande så kan man ju hävda att SM skulle bli lite folktomt. Det tror dock inte jag. Eftersom man skulle få välja klass helt själv så kan man ju en och samma dag ställa upp i t.ex. ”R-tävling” men också i ”C-motion”. Därmed så kan man ju lätt norpa till sig några standardmedaljer så man får åka till SM. Slutligen: min och max antal träff. Hur svårt kan det vara? Står det ”min1” så betyder det att man inte får fegskjuta. Man får inte välja bort någon figur. Det är det enda man behöver komma ihåg. Fega inte. / Niclas Blomgren |
|
------------------------------------------------------- |