Hjälpare eller fiende?

(”Skanåkers krönika” i tidningen Vapenägaren, publicerad med Ragnar Skanåkers tillstånd)

Från allt fler håll kommer rapporter om att polismyndigheterna runt om i landet intar en mycket hård attityd gentemot legala vapenägare. Minsta lilla möjlighet att ta ifrån en vapenägare hans vapen tas tillvara, och även om senare utredning visar att vapenägaren är oskyldig får han strida länge för att få tillbaka sin egendom. Detta stämmer illa med Förvaltningslagens budskap att våra myndigheter ska vara medborgarna till hjälp och stöd och göra allt för att kommunicera med medborgarna på ett enkelt och lättfattligt sätt.

En myndighet kan inte utgå från att medborgaren alltid förstår budskapet. Medborgaren i gemen är inte slängd i juridiska texter och kan inte alla finter och knep som de juridiskt skolade kan. Handläggare på polismyndigheter ska ha en viss juridisk skolning, och framför allt ska de kunna sina rutiner och veta vilka möjligheter det finns i en given situation att hjälpa medborgaren tillrätta i den juridiska djungeln. Men ofta fattas den goda viljan att gå medborgarna till mötes, och man fastnar dessvärre i en slags myndighets paragrafrytteri där fullföljandet av paragrafer blir viktigare än en förtroendefull relation till medborgarna.

Detta kan bli förödande för medborgarnas förtroende för polismyndigheten. En polismyndighet som alltför stelbent rider på paragrafer i stället för att försöka lösa en situation på ett smidigt sätt skapar en konfrontation gentemot medborgarna och bäddar för att det lilla förtroende som medborgarna fortfarande kanske har för polismyndigheten smälter som smör i solsken.

Det som ofta kastar ett dåligt ljus över polismyndighetens agerande är att det inte på något sätt skulle minska det illegala vapenvåldet i landet om polismyndigheten hade en smidigare attityd gentemot de legala vapenägarna. En attityd som även har uttryckts av våra makthavare i regeringen då de uttalat i en proposition att meningen med skärpningar inte var att försvåra för de legala vapenägarna. Den som redan har licensierade vapen blir inte ett dugg farligare om han eller hon får ytterligare några vapen att samla eller bruka.

Vapen i ett dödsbo som ännu inte placerats måste inte till varje pris förstöras eller lösas in när ettårsgränsen passeras. Ibland kan hela proceduren ta lite längre tid, och polismyndigheten har då möjlighet att smidigt ordna en förlängning så att t.ex. domstolsförfaranden och andra myndighetsbeslut hinns med utan att man viftar med ettårsgräns och inlösenkrav.

Våra makthavare har en gång uttalat att man ansåg att antalet vapen i samhället borde minskas. Man glömde då ett väsentligt adjektiv: ”illegala”. Det är en stor och viktig uppgift för våra polismyndigheter att minska antalet illegala vapen i samhället eftersom det är dessa, och inte de legala vapnen, som utgör en riskfaktor. Det vore tacksamt om polismyndigheterna sökte koncentrera sin energi på att beivra illegala vapen hos kriminella i stället för att jaga laglydiga medborgare. Man skulle som bieffekt få ett förtroendekapital hos medborgarna som är nödvändigt för att polisen ska kunna sköta sin brottsbekämpande uppgift.

Ragnar Skanåker

-------------------------------------------------------